Difference

3 April
 
5 September

16 Januari

 
Jämför med headern :) 

utsida

 
 
Den första bilden visar en 15 årig Anna i Spanien, låg med kläderna och solade pga att jag tyckte det var lite jobbigt att visa mig. Tror inte jag solade så värst mycket eller blev brun heller för den delen, men det brydde jag inte mig riktigt om. "Varför ta hand om någonting man inte älskade?" Lite i den banan tänkte jag.
 
Den andra bilden visar mig sittandes på en solstol på Alcúdia på Mallorca i September förra året. Istället för en bikini överdel hade jag en bandeu bh och det resulterade i att jag brun på typ halva magen.
Tredje bilden är tagen samma vecka på Alcúdia, mammas linne som är i storlek M. Jag förstod inte så eller såg mig då som stor. Det är nu i efterhand man märker det.
 
De sista två är tagna den 27 maj med min webbcam. Gotta love the results!
 
GLÖM ALDRIG: Man kan om man vill! Ingenting är omöjligt och jag lyckades. Jag har aldrig mått bättre i hela mitt liv. Jag har tillåmed lite glömt hur det känns att vara tjock mer än att det var tyngre, man kände sig uppsvälld och man fick ingen riktig uppmärksamhet från killar, något som man faktiskt vill ha. Jag hade ont i ryggen titt som tätt innan men inte längre.

Förändring i kost, nackdelar med viktnedgång.

Vet ni vad det jobbiga är?

Jag vet att jag aldrig har varit menad att vara en kraftig tjej. Det har aldrig varit "jag" som tjock men ändå känns det konstigt att inte vara det, de är det enda jag vet. Jag har inte vant mig vid den kropp jag idag och varje gång jag går förbi spegeln blir jag lite smått chockad. Det är läskigt och nytt.

Det är så sjukt jobbigt att ändra sin kost, jobbigare än man tror om man inte varit drabbad själv. Man får en störning till mat och har absolut inte den slappa inställningen till pizza eller billys pan pizza längre, även om man ska kunna ha det i lagom mängd. Ingenting är farligt i lagom mängd och någon gång då och då.

Ändå drabbas man av direkta störningstankar som man direkt får skjuta iväg. Det tar år att bli av med och inte för att jag har någon ätstörning för jag äter sakerna ändå men det är jobbigt att äta onyttigt när man en gång blivit tjock pågrund av det. Det är fan det.

Allt oftare nu för tiden önskar jag att jag aldrig varit tjock och att jag aldrig då behövt gå igenom en såhär pass stor förändring. Alla människors blickar och frågor börjar bli jobbiga och jag visste att det skulle bli reaktioner men, det är MIN förändring. Det börjar bli uttjatat och jag orkar inte förklara och jag orkar inte alltid tänka på vad jag äter. Rädslan att bli tjock igen trots att jag vet att jag inte blir det finns den där bara för att jag har bantat och sånt sitter i.

"vad fin du blivit" hörde jag senast för några dagar sedan. "Tack" svarar jag med ett stort leende på läpparna. Det sjuka är att det är rätt hemskt att säga en sådan sak egentligen även om personen bara menar väl, att allting handlar om utseende och jag har gjort detta är utseendets skull. Att jag innan inte var såhär fin bara för jag var några kilo mer Anna. Jag är fortfarande samma Anna, samma gamla Anna med ett annat yttre men lika smart om inte smartare. När får man komplimanger för de man presterat egentligen rent psykiskt?

Samtidigt som jag förespråkar för att ändra sin livsstil om man är överviktig eller begränsas av sin tyngd ser jag dock många nackdelar med det. DET ÄR OCH KOMMER FÖRALLTID VARA JOBBIGT att möta folks blickar och kommentarer om förändringen, deras komplimanger man aldrig fått tidigare, rädslan att bli stor igen, inte känna igen sig själv i spegeln, längtan efter att gå ner mer trots mycket förlorad vikt, fixering, matstörning. Det krävs en hel del mod för att ta sig igenom en sådan förändring och jag var helt ensam.

Det jobbigaste var i början när jag berättat för familjen att jag skulle ta tag i detta en gång för alla och förändra mitt liv. Och då fortsatte mamma att köpa hem godis, kakor, saft, läsk och glass. Jag säger inte att familjen måste sluta helt med godsakerna och detoxa helt utan jag tycker bara att en för alla. Att de kunde hjälpt mig på vägen och framförallt föreslagit en sundare kost för att stödja mig, men icke. Det var istället jag som blev idiotförklarad för jag ställde frågan varför mamma handlade hem onyttigt när jag hade slutat med det….


Gå ner i vikt?! ...

Man måste ha mod för att våga förändra sig själv.

Det är rätt läskigt och ovant att ha mindre än strl 40 i kläder, det är fantastiskt att se sina höftben, revben och nyckelben. Jag har alltid drömt om en vacker hals och vackra nyckeben, samtidigt som jag drömt om det har jag inte gjort någonting åt det, då förblir ju denna dröm en dröm utan att ta verklig form.

Istället för att ha mål som ger en onödigt mycket press och ångest kan man ta sina mål, steg för steg. Om du vill gå ner 10 kg så skippa det tiotalet och använd istället entals formen för att minska risken för att känna en "omöjlighetskänsla" var gång man stegar på vågen och den har rört sig -0,2 på 1 vecka. Om du vill gå ner 10 så börja med 3 kg. När du klarat det målet kan du satsa lite högre, sätta hårdare deadline och givetvis högre krav, men endast i den takt som känns bäst för just dig.

Så många gånger jag varit ledsen för vågen stått still eller även fast den rört sig något hekto ner, mått jätte dåligt för att jag inte gick ner 2 kg i veckan för att någon annan inspirationskälla hade gjort det.

Tänk alltid: Om du känner att du vill gå ner i vikt, Behöver du gå ner i vikt? Alltså, begränsas du utav din kropp? Får du värk i knä, rygg och leder pga övervikt och tycker du det är i värsta fall äckligt att bära runt på? Vantrivs du i din kropp? Det är dags för dig isåfall att tänka väldigt sunt. Måltidsersättningar rekommenderar jag aldrig under en längre period, de är en väldigt bra start men om du bara byter ut de mot mat kommer kroppen förlora endast vätska vilket resulterar i att den går upp allt igen om inte mer i värsta fall.

Jag är SÅ trött på alla kommentarer, blickar och åsikter om hur jag går ner i vikt. Att detta har gått väldigt fort och jag känner mig nästan lite trängd att berätta exakt i punktform hur jag har gått tillväga och övertyga att jag varken stoppat fingrar i halsen eller uteslutit att äta.

Det jag anser dagens fetma grundas i är barn och även familjers okunskap kring hur man äter en bra middag som man står sig längre på och samtidigt ger en ökad energinivå och ett lägre blodsocker begär i kroppen, vi behöver fler kostrådgivare och föreläsningar till skolor och familjer för att minska barnfetma och farlig bukfetma vilket kan leda till diabetes.

Jag önskar att jag kunde sända er förändringssugna lite inspiration & motivation till en transformering. Men ni är tyvärr bara ert eget botemedel och om ni stöter på titt som tätt människor som säger till er att gå ner för annars kommer ni att dö så hjälper det inte någonting, du måste se det med egna ögon istället.

Det är bara att mejla mig om ni kanske har någon fråga eller vill peppsnacka? Jag hjälper gärna till.  
[email protected]


Challenge me / min resa

Jag har aldrig varit direkt jättetjock och aldrig heller sett mig själv som det.

Tjock enligt mig är när man begränsas av sin egen vikt och storlek, jag har aldrig begränsats utan snarare alltid känt mig jäkligt atletisk och stark. Jag har aldrig heller tyckt att jag var tjock utan jag kunde köpa kläder på gina tricot eller H&M precis som vilken annan tonåring som helst.

Jag har alltid undvikit att ställa mig brevid någon annan i spegeln och tanken på att det var jag som var stor och inte personen brevid var jätteliten uteslöt jag. Men, sedan kommer man till den punkten att det har gått för långt. Jag vill inte undvika spegelbilden i provrummen på H&M för jag inte passar lika bra i de som jag tycker att man ska när man köper fina plagg. Jag vill inte känna mig uppblåst fastän jag inte ätit någonting, jag vill inte att magen skall ta i mot skrivbordet när jag bloggar eller att jag måste gräva längst ner bland byxhögen när jag skall ta ett par.

Jag har aldrig sett mig själv som smal vad jag kommer ihåg iallafall, det är viktigt här att komma ihåg att när man går ner i vikt (speciellt tonårsflickor) och alltid har varit tjock innan skall det alltid förhöras om vad jag har ätit och hur jag gjort, samt även stå ut med "Detta har ju gått rätt fort"-blicken för att en tjock tjej som mig, som alltid varit tjock skall alltid vara det annars lider personen av en ätstörning vilket är helt idiotiskt.
Visst, vi skall inte förneka här att viktnedgång och bantning har en mörk baksida och om man är svag och tror på konsten att svälta sig eller modellers utseende på H&M´s afficher är äkta faller man lätt ner i det svarta hålet. Jag har inte gjort det, jag gick på en skör tråd men nu mår jag hur bra som helst, såhär bra har jag aldrig mått i hela mitt livet.

Jag kommer alltid tala gott om att om man vill förändra sin kost och livsstil skall man absolut göra det. Dock skall man vara medveten om att det första folk säger är "Vad fin du blivit" och inte "Vad duktig du är och kämpar, du ser så hälsosam ut", Ju smalare man är desto populärare och mer blickar får man vilket är rätt hemskt men sant.

Jag bestämde mig förra året för att till nyår köra igång och bli för första gången smal, ett mål jag har haft säkert i 7 år, rätt sjukt att när man 10 skickar skolsköterskan iväg en till en överviktsdoktor på BUP som förklarar hur man skall göra för att inte bli tjockare. Tror ni jag brydde mig om det då mer än för stunden? Vem skulle kolla på min kropp och vad kunde hände? Jag levde lite som att jag brydde mig inte riktigt om morgondagen vilket satte sina spår och jag hängde inte riktigt med iom att jag inte vägde mig. Jag vägde mig för ett år sedan och gjorde det först efter ett år igen för vikten är alltid känslig varesig man är underviktig, normalviktig eller överviktig för det är så jobbigt att säga sin "siffra" för man går alltid efter BMI vilket är jävligt idiotiskt egentligen, men i viktnedgångsperspektiv är det faktiskt riktigt bra men återigen är det lätt att bli fanatiskt och endast kolla på siffran och inte på helhetsperspektivet.

Jag har inte badat i Sverige och där jag bor i havet på 3 år säkert, enbart för jag tyckte det var hemskt att visa sig i bikini. Jag undvek spegeln hemma och vågade knappt visa mig för mina vänner ens. Sånna sår och en sådan bild tar långt tid att få bort ur huvudet, jag ser inte direkt skillnaden så mycket i spegeln utan ser det mer på bilder där mitt huvud ser inklippt ut. Det tar även lång tid att kunna njuta av mat igen. I början av min resa satt jag och grät och undrade över hur jag skulle kunna äta snabbmat igen, eller kunna värma en snabbportion från Findus utan att känna att jag kommer gå upp igen men det är också någonting som man måste jobba med under en lång period. Jag känner att jag nästan helt är "frisk" från det igen och unnar mig minst en gång i veckan vilket jag säger är för själen, med måtta är allting bäst.

Kan ni ens gissa hur mycket energi jag slösat på att jämföra mig med tjejkompisar? folk på stan och inte minst min egen mamma. Min mamma är naturligt jättesmal och väger för lite, mina brödrar är likadana och jag har alltid varit kraftig vilket har lett till att jag har fått på mig mammas kläder vid 11-12 års ålder. Jag visste inget annat och vid vissa tillfällen gav jag upp redan innan jag ens börjat på ett nytt viktnedgångsförsök. Att jag är född till att vara tjock och det är såhär jag skulle se ut. Jag visste somsagt ingenting annat.


Idag gör det ont i mig att se gamla bilder. Jag hatade förr att vara med på bild, jag kunde ligga sömnlös när jag visste att jag hade varit med på oförberedda kroppsbilder och de skulle nå facebook. Alla har facebook och sedan skulle de ligga uppe på internet föralltid. Jag trodde inte att någon gillade en tjockis och att jag aldrig hade uppmärksamhet från killar lärde jag mig att leva med helt enkelt. På ett sett gör det ont i mig att se gamla bilder men på ett annat är det skönt och en lättnad, idag kan jag bara le åt dem och tänka att jag är så himla mycket snyggare idag än då. Jag har klarat detta och skall aldrig tillbaka igen, jag kan bli utmanad och jag är nästan säker på att jag vinner.


Det hela började med att jag satt hemma och bläddrade på tvn efter någonting vettigt att kolla på, kom fram till MTV och där gick ett program "I used to be fat" som fångade min uppmärksamhet, jag skulle ge programmet ett försök och lade därför ifrån mig kontrollen. Jag hatade egentligen viktnedgångsprogram för jag hatade att kolla på när andra lyckades med deras viktnedgång och att jag fortfarande levde med en kropp jag avskydde...
...15 minuter senare sitter jag och gråter i mitt vardagsrum och vill inte vara tjock längre. Jag vill inte vara den som blir utstirrad och den som är rädd för glåpord från främmande människor som skall skita i att kommentera hur jag ser ut, men det är så lätt att ta åt sig. ytterligare 20 minuter senare när flickan som skulle förändra sig till college under sommarlovet hade gått ner 30kg grät så lycklig hon var och hon kämpade verkligen för att komma dit hon ville. Jag satt i soffan och grät för jag inte ville vara tjock. Men, om jag inte ville vara tjock, varför gjorde jag inte någonting åt det på allvar? Det fantastiska här är att jag är mitt eget botemedel och jag är den enda som kan göra någonting åt det, att säga till en tjock att banta är som att be om fred, om inte den överviktiga vill gå ner så gör den inte det, uppenbarligen. Man behöver ett eget uppvaknande. Det var mitt uppvaknande. Jag gick ut till pappa och sa att jag inte ville vara tjock längre.


Om jag inte hade sett "I used to be fat" vet jag inte vart jag hade varit idag, antagligen i soffan och tyckt synd om mig själv. Jag hade redan börjat med ytterligare ett viktnedgångsförsök men hade inte direkt lust för att göra det för min skull. Utan då hade jag gjort det för mina medmänniskor och sånt håller aldrig i längden.
Det har varit tillfällen då jag har suttit och gråtit och gått och lagt mig hungrig för min magsäck var van vid större portioner men jag har inte gett upp och jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag hade satt mig ner och misslyckats ännu en gång.
Jag valde i början att undvika att berätta detta för någon, att det skulle bli en överraskning och jag tyckte att det angick bara mig för det är min kropp.
Februari 2012


Tre månader senare, Maj 2012


RSS 2.0