JUSTKILLED

Tjock enligt mig är när man begränsas av sin egen vikt och storlek, jag har aldrig begränsats utan snarare alltid känt mig jäkligt atletisk och stark. Jag har aldrig heller tyckt att jag var tjock utan jag kunde köpa kläder på gina tricot eller H&M precis som vilken annan tonåring som helst.

Jag har alltid undvikit att ställa mig brevid någon annan i spegeln och tanken på att det var jag som var stor och inte personen brevid var jätteliten uteslöt jag. Men, sedan kommer man till den punkten att det har gått för långt. Jag vill inte undvika spegelbilden i provrummen på H&M för jag inte passar lika bra i de som jag tycker att man ska när man köper fina plagg. Jag vill inte känna mig uppblåst fastän jag inte ätit någonting, jag vill inte att magen skall ta i mot skrivbordet när jag bloggar eller att jag måste gräva längst ner bland byxhögen när jag skall ta ett par.

Jag har aldrig sett mig själv som smal vad jag kommer ihåg iallafall, det är viktigt här att komma ihåg att när man går ner i vikt (speciellt tonårsflickor) och alltid har varit tjock innan skall det alltid förhöras om vad jag har ätit och hur jag gjort, samt även stå ut med "Detta har ju gått rätt fort"-blicken för att en tjock tjej som mig, som alltid varit tjock skall alltid vara det annars lider personen av en ätstörning vilket är helt idiotiskt.

Visst, vi skall inte förneka här att viktnedgång och bantning har en mörk baksida och om man är svag och tror på konsten att svälta sig eller modellers utseende på H&M´s afficher är äkta faller man lätt ner i det svarta hålet. Jag har inte gjort det, jag gick på en skör tråd men nu mår jag hur bra som helst, såhär bra har jag aldrig mått i hela mitt livet.

Jag kommer alltid tala gott om att om man vill förändra sin kost och livsstil skall man absolut göra det. Dock skall man vara medveten om att det första folk säger är "Vad fin du blivit" och inte "Vad duktig du är och kämpar, du ser så hälsosam ut", Ju smalare man är desto populärare och mer blickar får man vilket är rätt hemskt men sant.

Jag bestämde mig förra året för att till nyår köra igång och bli för första gången smal, ett mål jag har haft säkert i 7 år, rätt sjukt att när man 10 skickar skolsköterskan iväg en till en överviktsdoktor på BUP som förklarar hur man skall göra för att inte bli tjockare. Tror ni jag brydde mig om det då mer än för stunden? Vem skulle kolla på min kropp och vad kunde hände? Jag levde lite som att jag brydde mig inte riktigt om morgondagen vilket satte sina spår och jag hängde inte riktigt med iom att jag inte vägde mig. Jag vägde mig för ett år sedan och gjorde det först efter ett år igen för vikten är alltid känslig varesig man är underviktig, normalviktig eller överviktig för det är så jobbigt att säga sin "siffra" för man går alltid efter BMI vilket är jävligt idiotiskt egentligen, men i viktnedgångsperspektiv är det faktiskt riktigt bra men återigen är det lätt att bli fanatiskt och endast kolla på siffran och inte på helhetsperspektivet.

Jag har inte badat i Sverige och där jag bor i havet på 3 år säkert, enbart för jag tyckte det var hemskt att visa sig i bikini. Jag undvek spegeln hemma och vågade knappt visa mig för mina vänner ens. Sånna sår och en sådan bild tar långt tid att få bort ur huvudet, jag ser inte direkt skillnaden så mycket i spegeln utan ser det mer på bilder där mitt huvud ser inklippt ut. Det tar även lång tid att kunna njuta av mat igen. I början av min resa satt jag och grät och undrade över hur jag skulle kunna äta snabbmat igen, eller kunna värma en snabbportion från Findus utan att känna att jag kommer gå upp igen men det är också någonting som man måste jobba med under en lång period. Jag känner att jag nästan helt är "frisk" från det igen och unnar mig minst en gång i veckan vilket jag säger är för själen, med måtta är allting bäst.

Kan ni ens gissa hur mycket energi jag slösat på att jämföra mig med tjejkompisar? folk på stan och inte minst min egen mamma. Min mamma är naturligt jättesmal och väger för lite, mina brödrar är likadana och jag har alltid varit kraftig vilket har lett till att jag har fått på mig mammas kläder vid 11-12 års ålder. Jag visste inget annat och vid vissa tillfällen gav jag upp redan innan jag ens börjat på ett nytt viktnedgångsförsök. Att jag är född till att vara tjock och det är såhär jag skulle se ut. Jag visste somsagt ingenting annat.

Idag gör det ont i mig att se gamla bilder. Jag hatade förr att vara med på bild, jag kunde ligga sömnlös när jag visste att jag hade varit med på oförberedda kroppsbilder och de skulle nå facebook. Alla har facebook och sedan skulle de ligga uppe på internet föralltid. Jag trodde inte att någon gillade en tjockis och att jag aldrig hade uppmärksamhet från killar lärde jag mig att leva med helt enkelt. På ett sett gör det ont i mig att se gamla bilder men på ett annat är det skönt och en lättnad, idag kan jag bara le åt dem och tänka att jag är så himla mycket snyggare idag än då. Jag har klarat detta och skall aldrig tillbaka igen, jag kan bli utmanad och jag är nästan säker på att jag vinner.

Det hela började med att jag satt hemma och bläddrade på tvn efter någonting vettigt att kolla på, kom fram till MTV och där gick ett program "I used to be fat" som fångade min uppmärksamhet, jag skulle ge programmet ett försök och lade därför ifrån mig kontrollen. Jag hatade egentligen viktnedgångsprogram för jag hatade att kolla på när andra lyckades med deras viktnedgång och att jag fortfarande levde med en kropp jag avskydde...

...15 minuter senare sitter jag och gråter i mitt vardagsrum och vill inte vara tjock längre. Jag vill inte vara den som blir utstirrad och den som är rädd för glåpord från främmande människor som skall skita i att kommentera hur jag ser ut, men det är så lätt att ta åt sig. ytterligare 20 minuter senare när flickan som skulle förändra sig till college under sommarlovet hade gått ner 30kg grät så lycklig hon var och hon kämpade verkligen för att komma dit hon ville. Jag satt i soffan och grät för jag inte ville vara tjock. Men, om jag inte ville vara tjock, varför gjorde jag inte någonting åt det på allvar? Det fantastiska här är att jag är mitt eget botemedel och jag är den enda som kan göra någonting åt det, att säga till en tjock att banta är som att be om fred, om inte den överviktiga vill gå ner så gör den inte det, uppenbarligen. Man behöver ett eget uppvaknande. Det var mitt uppvaknande. Jag gick ut till pappa och sa att jag inte ville vara tjock längre.

Om jag inte hade sett "I used to be fat" vet jag inte vart jag hade varit idag, antagligen i soffan och tyckt synd om mig själv. Jag hade redan börjat med ytterligare ett viktnedgångsförsök men hade inte direkt lust för att göra det för min skull. Utan då hade jag gjort det för mina medmänniskor och sånt håller aldrig i längden.

Det har varit tillfällen då jag har suttit och gråtit och gått och lagt mig hungrig för min magsäck var van vid större portioner men jag har inte gett upp och jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag hade satt mig ner och misslyckats ännu en gång.

Jag valde i början att undvika att berätta detta för någon, att det skulle bli en överraskning och jag tyckte att det angick bara mig för det är min kropp.

Februari 2012

Tre månader senare, Maj 2012