Santa
Jag förstår. Sådan har jag aldrig varit i min pappas sällskap, däremot i min "familjs". Alltså min mamma, lillebror samt låtsaspappa & bonussyskon. Och jag har också fått den där behandlingen. Det har till exempel varit så att min låtsaspappa har köpt fika, så har han sagt till min bonussyster eller någon "gå upp ochs äg till hampus och fredrik, men inte sanna, hon behöver inte äta sånt här". Man bah "åh, tack..." det var ju kul att höra. Så den relationen, men min mammas man är inte heller speciellt bra.
Jag förstår att det är jävligt jobbigt med din pappa. Men rent spontant så känns det som att det är en ond cirkel. Din pappa förstår säkert inte att du gör det för uppmärksamhet, eller så gör han det längst inne, också skäms han för att han inte kan ge dig all uppmärksamhet. Och om han jobbar sådär mycket så tror jag verkligen att han skäms över att han inte finns där för dig.
Sedan vill jag också säga att när man är tonåring (jag hade turen att lämna tonåren för ett år sen, och du kommer dit snart) så är det jävligt jobbigt med föräldrar. Jag och min mamma hade några fruktansvärda år där jag faktiskt, vid ett tillfälle slog till henne i ansiktet. Det skäms jag otroligt mycket för, och min pappa skällde jättemycket på mig för det (men då kände jag, wtf, du har suttit inne för misshandel, who are you to talk?!). En gång hällde jag en skål med sås över henne för att jag blev så arg över att hon ignorerade mig.
Men nu har vi en jättebra relation. Jag bor inte hemma längre och har inte gjort det på ett år, så vi har fått en fin relation, för vi går inte varandra på nerverna längre. Jag vet att jag hatade att höra det när jag var i din ålder; men det kommer gå fortare än du tror. Helt plötsligt står du där med egen lägenhet och pojkvän och vill ha barn (!). Jag säger inte att din relation med dina föräldrar kommer vara bättre för det, men du kommer inte behöva umgås med dem hela tiden, bara när du vill. Om nu de vill... Det är ju det som är mitt problem, att min pappa inte verkar vilja träffa mig.
Men håll ut, du verkar vara en jättefin tjej. Och dåligt självförtroende kan man öva upp. Jag lovar dig. Jag är ju inte där själv ännu, men är helt övertygad att om man gör övningar varje dag, utmanar sig själv så kommer man att må bättre. Min pojkvän berättade om en grej han gjorde för ett par år sedan; han bestämde sig för att göra tre saker varje dag åt/med/till tre personer för att öka sin egen självkänsla. Det var till exempel att kallprata med tre främlingar per dag. Sedan var det att ge tre personer en komplimang och sist att hjälpa tre personer ifall de frågar. Det kan vara småsaker. Som att rösta på någon 12-åring i en tävling hon vill vinna nånstans.. Eller hjälpa till med något annat. Jag funderar själv på att börja göra det, för man mår bättre i sig själv när man är snäll. Tror jag.
Du har i alla fall mycket vänner, och även om du känner dig ensam, så finns de där. Om de inte är så nära vänner; gör dem nära. Gör mer saker tillsammans, anförtro dem saker (det du orkar), och gör att de känner att du verkligen uppskattar dem. Jag tror det kommer kännas bättre när du har någon att spy ut allt på. Jag kan göra det med min pojkvän och det känns bra. Antingen brukar jag ligga i sängen under täcket och prata med honom, jag vill inte att han ser mig, eller så kanske jag sitter med ryggen mot honom. Just för att det är lättare om man inte ser varandra. Ett annat tips är att skriva. Och ungdomsmottagningen har så att du kan få gå i samtal hur mycket du vill helt gratis fram tills du är 20. Det kan vara skönt att prata med någon utomstående som inte dömer dig och som har som jobb att lyssna. Det har hjälpt mig mycket.
Som du kanske märker så har jag en hyfsat bra dag idag, det har hittills inte hänt något som har gjort att jag är så ledsen. Dessutom klarade jag av att somna helt själv igår, av mig själv och min pojkvän var fortfarande uppe, i ett annat rum och jobbade. Så jag är lite stolt över mig själv just idag. Därför kände jag att jag kan peppa dig lite. Hoppas det funkade lite grann!
